…och man är ensam hemma:

Lägg märke till min dress code. På en lördag.

…som har en 2-årig dotter. Någonstans mitt i middagen satt de i vårt vardagsrum, helt nersläckt, och försökte natta sin plutt. Jag satt med en av våra pluttar på ovanvåningen och försökte natta henne medans vår andra plutt hade däckat i hallen. Samtidigt stod Stina i vårt sovrum och vispade vaniljsås för att inte väcka eventuellt sovande pluttar i de andra rummen. Lite som en kul sketch, fast IRL.

Och så får man lära sig uppskatta gott kött kallt. Kallt kött, gott.

Nu har vännerna åkt hem, klockan är egentligen precis lagom att gå ut och ta en öl, så vi går och lägger oss. Godnatt!

Såhär är det: man matar pluttarna på natten med nappflaska, sittandes i sängen och lutandes mot väggen vid huvudkudden. När dom har matats ska dom rapas. Man kan resa sig upp och lägga dem på axeln för att göra detta, men det är man alldeles för trött för, så man lägger plutten på axeln i den ställning man befinner sig i och kasar sedan ner i halvt liggande ställning.

Det är här problemet uppstår. Kalsongerna kasar upp mot nacken alltmer som du kasar ner i sängen. Och du kan inte göra så mycket åt det, för du har båda händerna upptagna med din plutt. Än värre är att när plutten väl är rapad, ska den bytas på. Och då måste du resa dig ur sängen. Fortfarande med båda händerna upptagna. Och med ryggen mot din sängpartner. Hon möts då ungefär av den här synen:

Undrar om tvillingmamma.nu också upplever det såhär?

Nåja, jag har börjat mata dem liggandes på en kudde framför mig istället.

Stina har kommit på den smarta lösningen att udda babystrumpor får hänga på den här mojjen i tvättstugan tills att dess partner dyker upp… vilket dom faktiskt gör förr eller senare, men normalt har ettan hunnit försvinna när tvåan väl dyker upp. Well, no more!

Förvisso har vi 8.5″ punkteringsfria däck på vår Baby Jogger City Mini GT Double (produktnamnet bara rullar av tungan) men den här utmaningen skapad av stormen Simone inatt är ändå i tuffaste laget…

Detta var för övrigt det mest spännande som hände på dagens promenix med pluttarna, om man inte räknar allt konstigt som händer i huvudet när tankarna får flöda fritt.

Förresten, hur PK är det egentligen att alltid namnge stormar med kvinnonamn? Försöker någon säga något? Man kan ju bli hur förnärmad som helst, både som han, hon o hen.

Miniderm kan användas för mer än skorv minsann…

VIF, Lasse Brandeby!

Man måste ju ha en domän också. Tyvärr var tvillingpappa.se upptagen. Förvisso expirerade den 2013-10-15 enligt whois, men det tar typ två månader innan den blir tillgänglig för köp. Dvs om nu inte nuvarande ägare fredri7432-06996 på City Network förnyar den innan dess.

Så det blev tvillingpappa.nu istället. Delvis för att tvillingmamma.nu också är ledig. Jag reggade helt enkelt båda, varav sistnämnda på Stinas begäran. Kul om vi nu båda kommer igång och bloggar och kan köra lite kärleksfull flamewar mellan våra .nu-sajter. Så förtjusande nördigt.

Ska få fram en schysst design också till sajten, men tillfälligt valde jag WordPress temat Adelle. Mest för att dom kallar det ”Chic Feminine WordPress Theme for female bloggers”. Fuck that. Sexual equality goes both ways! Så nu är jag proudly blogging in pink, teehee.

Ända sedan innan vi fick våra tvillingar tänkte jag att jag borde blogga om resan att bli tvillingpappa, främst för att det skulle kunna vara kul för mig och min blivande familj att gå tillbaka och läsa om det längre fram. Men tiden innan förlossningen var rätt så hektisk med alla förberedelser och av att mer eller mindre ta hand om hus och hem själv eftersom min fru hade svår havandeskapsförgiftning, så det blev aldrig tid över till att starta någon blogg. Taff lack.

När vi sedan fick våra tvillingar tänkte jag ännu mer att jag borde blogga, och då även för att andra blivande tvillingpappor skulle kunna läsa om det – för jösses vilken resa de hade framför sig! Den som precis börjat för mig! Hur mycket jag än förberett mig mentalt på att livet skulle vändas upp och ned och att allt som krävde egen tid skulle läggas på hyllan, så kunde jag såklart inte förutse det som blev. Som att knappt få sova, alls! Där och då hade det underlättat att få (och hunnit!) läsa om någon annans resa och framförallt bläddra fram till när och hur det blev bättre. För det blir det – det blir bättre. Dessa tre ord som är GULD värda när man får höra någon annan (tvilling)förälder säga det. Någon tid och energi att blogga fanns det såklart inte då, fick man 15 minuter över mellan alla mata-rapa-kräka-byta-natta-aktiviteter som pågick dygnet runt, då kraschade man vågrätt på soffan.

Nu är våra tvillingar (aka pluttarna) c:a 3 ½ månad, vi börjar så smått hitta tillbaka till fragment av livet igen, och jag tänker fortfarande likförbannat att jag skulle ha bloggat eftersom tiden bakom oss redan börjar bli suddig. Det är lite som lumpen, man kommer bara ihåg det som var kul. Och tur är väl egentligen det, för hade man som förälder burit med sig känslan av hur tufft det egentligen var i början – och främst för mödrar med deras graviditet och förlossning – då hade vi väl slutat fortplanta oss och människosläktet hade till sist dött ut. Bra för planeten och alla dess djurarter såklart, men lite trist ändå. Vem ska då blogga?

Så idag när jag för fyrtiotolvte gången sade att ”jag borde ha bloggat” sade min fru Stina ”men bara gör det då! Ju längre du väntar desto mer för sent kommer det att kännas”. Man ska lyssna på sin fru och man ska ge credits till sina inspirationskällor, i detta fallet en och samma person.

Sagt och gjort, bära eller brista. Härmed bloggar jag om livet som tvillingpappa! Just nu har jag även en ambition att göra en del flashbacks och retroaktiva inlägg mha bilder och dagboksanteckningar jag har från de första månaderna, men ambitioner förblir ofta just det numera. Ambitioner. Så vi får se. Jag tutar o kör och ser var jag hamnar.

Välkommen hit! Presentation av familjen följer i nästa inlägg. Tror jag.

Hacke, tvillingpappa till Zoey & Zelda