04:36 natt till söndag. Ligger här i och kontemplerar över helgen…

Så långt hann jag innan jag somnade på vardagsrumssoffan när jag kom hem från (efter)fest inatt. Och nu, söndag kväll, kommer jag inte ihåg ett jutta av mina kontemplationer.

Det var bara jag, inte Stina, som gick på festen igår. Zoey har inte varit helt kry på sistone så det var inte läge att testa på barnvaktskonceptet för första gången. Stina gick istället ut i torsdags och då var jag ensam med pluttarna. När Stina rusade iväg till taxin var det kaos här hemma, båda skulle matas och nattas och ingen av dem ville det. Alls. Zelda fick tokbryt. Men några timmar senare gick jag till seger och båda pluttarna sov kl 21:16. Behövde inte ens gå upp och stoppa i napp en endaste gång. Så bara därför var jag tvungen att gå upp och kolla så de faktiskt andades. I’m such a girl. Rena rama mamman.

Någon frågade mig igår på festen om Stina litade på att jag kan ta hand om pluttarna när hon är iväg sådär. Varför hon nu inte skulle göra det. ”Ja, det hoppas jag verkligen att hon gör, men jag kan såklart inte vara säker på att hon inte är lite orolig”, svarade jag. Följdfrågan blev hur många gånger Stina ringde mig under kvällen. ”Inga”, svarade jag, ”hon skickade ett sms en gång”. Detta var uppenbarligen bevis för att Stina litar på att jag fixar det. Bra det ju. Samma person frågade om jag byter blöjor. Jag frågade vilken generation hon trodde jag tillhörde. Ser jag ut som 80?

Eller så var det min klädsel som vilseledde. Festen igår hade nämligen ”en twist från orienten” som tema vilket jag ansåg mig uppnå mha pluttarnas snuttefilt på skallen (här från fördrink på Grand):

Det är alltså jag till höger. Och här har jag precis tackat nej till en shot Fernet, vilket händer kanske en gång vart 3:e år. Fast då först efter att jag tackat ja onödigt många gånger innan dess. Vem anade att man skulle bli kapabel till så mogna beslut som tvillingpappa? Ok, besluten var kanske inte lika mogna hela kvällen, men ändå… det började ju bra.

Å vem anade att man skulle sitta o tragga barn med alla möjliga människor när det är fest?? Vid nåt tillfälle tyckte jag mig t.o.m ana mättnad hos samtalspartnern innan jag själv nådde dit. Eller som när någon frågade hur pluttarna mår och jag började i detalj berätta om senaste besöket jag gjorde med Zoey på barnakuten. Vem f-n vill sitta och lyssna på sådant på en fest?? Och så är det JAG som berättar det! WTF. Jag har blivit mitt eget förakt. Som tur är studsade jag runt på dansgolvet mer än satt stilla så det borde ha begränsat skadan.

En annan insikt är att baksmällans smärta inte längre bara handlar om att må som en uttorkad disktrasa man torkat upp efterfestergästers fekalier med. Och inte heller syftar jag på att inte få sova dagen efter, för det har Stina än så länge sett till att jag fått. Nej, traumat är istället att inte kunna gulla med pluttarna förrän alkoholen gått ur kroppen och man inte luktar som den där disktrasan i truten längre. Att sitta på tre meters avstånd och vinka godmorgon till sina pluttar från vardagsrumssoffan… vilket hån. Det blir mintdrinkar nästa gång. Få och små.

Nu har klockan blivit måndag och jag sitter här och slösar dyrbar sömntid. Hejdå.