Nä, inte riktigt. Men en snäll granne hälsade iaf på och gav oss den här:

Det är egentligen fantastiskt att bilden inte är suddig för det handlade inte om många sekunder man hade på sig eftersom ingen av tjejerna egentligen behärskar det där ännu. Det syns delvis på att Zoey i vanlig ordning har fallit framåt som en fura. Men visst ser det autentiskt ut?

Fantastiskt väder har det varit idag – och vi har sett till att fånga dagen utomhus. Det är något speciellt med att vara ute hela dagen, kommer även ihåg det från man själv var barn, man blir mycket tröttare på kvällen och sover bättre på natten. Här är kvällsmatningen utomhus där Zelda (till vänster) inte ens lyckades hålla sig vaken utan för första gången somnade mitt i en tugga:

Å så har jag kommit fram till att ingen sommar kommer någonsin bli den andra lik. Inte för att de har varit likriktade tidigare precis, men eftersom tjejerna kommer att vara ett år äldre varje sommar kommer våra äventyr med dem också vara annorlunda för varje år. Ser jag fram emot!

Långfredagen är egentligen en sorgedag i den kristna kyrkan, men eftersom varken jag, min fru eller våra pluttar är med i svenska kyrkan sket vi i att sörja och var mestadels glada.

Så vi åkte till farmor och farfar och hälsade på, och eftersom det är påsk och man är de enda barnbarnen får man påskhjärtan (vilka dessutom matchar en fondtapet vi köpt till barnkammaren men aldrig får tid att sätta upp):

Sen har vi kommit till det steget att pluttarna (vi börjar förresten mer och mer kalla dem för tjejerna vilket kanske kan kopplas till att vi har börjat klä dem i roliga klänningar istället för bara könslösa bodies) är lättare att ha sittandes bredvid oss till bords än att ha dem krälandes på golvet… framförallt Zelda har börjat förflytta sig snabbare och snabbare på golvet, om än mha ålning medelst hasning (endast lumpare förstår innebörden av det där).

Så därför fick vi tillfälle att testa våra monterbara militärkamouflagemönstrade (snarlikt M90 för den där lumparen som greppade ålning medelst hasning ovan) matstolar med röda detaljer och stora dödskallar på. Låter flickigt va? Rock on. Någon av oss (inte jag) sätter säkerhet före allt och säkrade med vanliga stolar under och för första gången tvingades mina päron förlänga köksbordet när bara vi är på besök:

Resten av tiden ligger vi mestadels på golvet, vilket vi gör var vi än är på besök. Det roliga med bilden nedan är att plu.. tjejernas personligheter syns så tydligt… Zoey är loj och lugn och gillar mest att gosa, medans Zelda hela tiden har något på gång och måste utforska vad som än finns i hennes närhet - och finns det inget i närhet ålar hon iväg mot ett annat mål. Hennes mamma påstår att hon brås på sin pappa…

Och som ni ser sörjer vi inte speciellt någon av oss. Glad Påsk!

Jag fyllde år iförrgår. Jamåjagleva! Tuut-tuut.

Det känns annorlunda att fylla år nu. Antalet år känns inte alls lika viktigt längre. Innan fanns det någon slags oro att allteftersom åldern ökade så gled målet och drömmen om att bli pappa längre ifrån en. Nu när man väl har nått i mål spelar åldern inte alls lika stor roll. Inte för mig iaf. Bara att skriva detta sprider ett behagligt lugn inombords.

Och så önskar jag mig andra saker nu, vilket jag även skrev om i mitt Tackbrev till tomten. Här är en sak jag önskade mig i fölsepresent i år (jo, faktiskt):

Och så är det rätt kul att jämföra det där inlägget med motsvarande inlägg förra året, innan jag hade blivit pappa:

En sak har dock inte ändrats. Jag kan inte vara utan cab på sommaren! Det är en del i att fånga våren, att inte vara innestängd under ett biltak. Den där caben jag nämnde i facebook-inlägget ovan att jag hade köpt, en Mercedes SLK 55 AMG, köpte jag faktiskt när jag visste att vi skulle få tvillingar. Tänkte att när får jag en chans att köra en 2-sitsig V8 igen? Så jag köpte en. Med planen att sälja den till hösten och eventuellt köpa 4-sits cab istället. En plan som det gått sådär med.

Så nu har jag bestämt mig för att behålla min SLK åtminstone denna sommaren också och pendla till jobbet med, när jag ändå bara är jag i bilen. Har kommit fram till att det blir inte mycket roligare bil än så för de pengarna. Har t.o.m hängt på youtube och lyssnat på ”exhaust sounds” från andra kandidater och kommit fram till att ljudet inte heller blir mycket roligare än vad jag redan har. Och så gick det snabbare än att hålla på med byten.

Så pendlar man E22:an Lund-Malmö i sommar är oddsen stora att man blir omkörd av den här bakdelen:

Ok, ska erkänna att jag fejkat nummerplåten. Eller censurerat, rättare sagt. Men bilen är min.

Tuut-tuut, wroom-wroom.

Här är jag (och Zoey):

Har fått en del kommentarer om att jag inte bloggat på ett tag… en månad för att vara exakt. Det har att göra med att jag började jobba heltid för exakt en månad sedan. Dessutom på trippla uppdrag, genom mitt egna bolag. Trippla uppdrag, eget företag och dubbla pluttar lämnar ingen tid över till bloggning.

Det ironiska är att helgen innan jag började jobba heltid så påbörjade jag ett inlägg om hur vi faktiskt fått rutin på vår vardag. Ännu mer ironiskt är att jag somnade mitt i bloggandet och natten som följde vändes allting upp-och-ner och de rutiner vi trodde vi hade var som bortblåsta.

Har bestämt mig för att ändå publicera det där inlägget, så här har ni det:
2 mars – Det blir inte lättare, det blir bara annorlunda

Sedan dess har jag försökt mig på att blogga flera kvällar, men somnat med näsan på tangentbordet och QWERTY i pannan varje kväll. Hopplöst! Här är ett utdrag från ett inlägg den 7 mars som aldrig blev publicerat pga att jag åter igen somnade mitt i bloggandet:

Vi vet knappt vad som egentligen pågått den här veckan, men förmodligen är det en kombo av förkylning, tänder och det omtalade 8-månaders leapet (utvecklingssprång). De har antingen varit helt speedade eller jätteledsna. Inte minst när det varit dags för nattning, vilken därför tagit uppemot 2 timmar per plutt, och sen har de vaknat av olika anledningar gång på gång nätterna i ända. Så vi har alltså inte fått speciellt mycket sömn utan fått springa skyttetrafik mellan vårt och deras rum på nätterna, alternativt ha dem hos oss varpå vi får ligga som linjaler på högkant och få små söta knytnävar i nyllet nätterna i ända.

Sen i förrgår natt blev det bättre. Vi fick sova nästan en hel natt, och var lättade att vad det än var så var det förhoppningsvis över. Tji fick vi. Inatt blev stackars Zelda magsjuk och var som en kräkfontän halva natten. Vid 02:30 ringde vi 1177 och fick vi rådet att ge henne 5 ml vatten var 5:e minut. Och nånstans på vägen vaknade Zoey också och även hon var magsjuk fast med fontän i andra änden. Så började natt till fredag och dagen fortsatte i ungefär samma stuk.

…..

Och där blev det en vändning till. Klockan är 23:08 fredag kväll och Zelda vaknade för en stund sedan med 39.5 i feber och det hon ätit hade bara runnit rakt igenom henne. Så Stina har nu kört iväg till Barnakuten och Zoey och jag är kvar hemma.

Och där somnade jag igen. Det var kaos denna period, vi bodde i vardagsrummet alla fyra ett tag där och fick knappt nån sömn. Både vi och vårt hem såg ut och kändes som när pluttarna var 2 mån gamla. Dålig kombo med att jag började jobba heltid och Stina började på Mamma Fitness samma vecka. Mest synd var det såklart om pluttarna vars magar vi fick lära upp från början med vätskeersättning osv. Men de hade gott mod! Här är en bild från Zelda dagen då hon blev sjuk:

Samma dag hände det här: 7 mars – 500 SEK per blöjbyte

Såja, nu har jag kompenserat lite för utebliven bloggning. Stoppar här och publicerar innan jag somnar.

Och nej, det här är inget aprilskämt.

Har ni sett Tre män och en baby? I en scen säger Tom Selleck till någon av de andra typ ”I’ll give you 500 bucks if you change the diaper” när det är hans tur att byta blöja och han har fått nog av blöjbyten.

Ungefär sådär kände jag det idag. Jag har inga problem med blöjbyten egentligen, har räknat ut att Stina och jag bytade cirka 1500 blöjor VARDERA de första 5 månaderna när vi båda gick hemma heltid. Men nu är pluttarna magsjuka så Tjernobylblöjorna står på rad. Och vi kör ”finders keepers” så den som håller plutten när det händer får uppdraget att byta blöjan.

Så vid ett svagt tillfälle idag när jag höll Zelda och insåg vad som hänt så sade jag på skoj (eller undermedvetet halvt på allvar kanske) att ”Du får 500 spänn om du byter blöjan”. Och Stina svara bara snabbt och rakt ”Okej”. Då kunde jag ju inte backa. Ville förhandla om att få se blöjan först, men ack nej. Fick istället motkrav att de 500 kronorna skulle finnas överförda till hennes konto inom 15 minuter.

Sagt och gjort, Stina tog Zelda och gick in i skötrummet och jag förde över 500 kr:

Och jag måste säga att när jag väl såg blöjan och dess omnejd så var det värt det!

Men på sikt är det här ingen hållbar lösning.

Rubriken är ett citat från min fru Jag har inte bestämt mig för om jag håller med eller inte ännu.

De första månaderna som tvillingpappa hade jag ett helsike att hålla koll på vem av pluttarna som ätit hur mycket och när, vems blöja jag bytade senast, vad som var i den osv… och eftersom man behöver hålla koll på sånt i början för att veta att allt är okej skaffade vi en app vid namn Baby ESP som hjälpte oss (framförallt mig) att hålla koll på detta. Både Stina och jag använde alltså appen och synkade med varandra i molnet. Så här såg våra liv ut då (tryck på bilden för större bild):

Läs nerifrån och upp. Lägg märke till att varje rad som säger ”Vaknade” även visar hur många timmar och minuter plutten ifråga då hade sovit. Vi pratar alltså om nånstans mellan en halvtimme och ett par timmars sömn åt gången. Och detta är de enda tillfällen man som förälder har att sova – eller göra annat för den delen. Och för tvillingföräldrar förutsätter det att pluttarna är i synk, vilket inte alls behöver vara fallet. Jag kommer ihåg tillfällen när man långt om länge fått den ena att somna, sen kämpade kanske i en timme eller två för att få den andre att somna, och då vaknade den förste igen. Man var redo att hoppa ut genom altandörren på 2:a våningen! Att inte få sova är det som knäcker en. Det är inte utan anledning det använts som tortyrredskap på Guntanamobasen.

Ett annat citat man hör just om att få tvillingar är ”dubbelt så mycket jobb, dubbelt så mycket glädje”. Jag tror det snarare är trippelt, både jobb och glädje. Med ett barn kan du t.ex sova de timmar ditt barn sover, men med tvillingar får du i värsta fall inte sova alls. Dvs inte bara hälften så mycket. Och vad det gäller glädje så har du inte bara två barn att glädjas lika mycket åt – utan du glädjs också över hur de gläjds åt varandra. Trippelt upp!

Ibland får man smakprov på hur det vore att vara enslingsförälder, som t.ex idag när Stina och Zoey sov större delen av förmiddagen och jag var själv med Zelda. Man hinner med så mycket mer! Som att hålla huset i ordning! För att inte tala om hur mobil man är – det är bara att ta plutten på armen och gå! Med tvillingar är det helt annan logistik att bara flytta sig från ett rum till ett annat, än mer flytta sig nånstans utanför hemmet. Det hade varit nyttigt för enslingsföräldrar att vara tvillingföräldrar för en dag för att inse hur lätt de har det i jämförelse. Likväl som det hade varit nyttigt för tvillingföräldrar att vara trillingföräldrar för en dag. Behöver jag säga att ensamstående trillingföräldrar är hjältar/hjältinnor i min bok!

Nåja, våra liv är lite lättare nu jämfört med bilden ovan. Man har fortfarande inte mycket vaken tid över till annat än att vara tvillingförälder (förutom jag de dagar jag jobbar) men vi har åtminstone lite rutin på vardagen. Ungefär så här ser en normal dag ut just nu:

• 05:30 första plutten vaknar och väcker den andra. Flyttar in pluttarna i vårt sovrum, gullar lite, byter blöja på dem och försöker greppa att nu börjar dagen.
• 06:00 mata pluttarna. Rapa, dutta och dadda.
• 07:00 försök till att få plyttarna att somna om igen. Skulle vi lyckas är det ändå så trångt i sängen att Stina och jag ligger som linjaler på högkant längst ut på sängen så vi ändå inte får någon sömn värd att nämna.
• 08:00 ger upp försök till att få mer sömn, går upp och går ner på nedanvåningen med pluttarna. En i taget om man är ensam. Duttar och daddar med pluttarna.
• 08:30 med lite tur hinner man göra frukost till sig själv. Med normal otur har man istället två pipiga krävande underbara pluttar som inte ger dig minsta lilla andrum.
• 08:50 förbereda gröt, fruktpuré och lite annat som andra frukost åt pluttarna.
• 09:00 ge pluttarna gröt med tillbehör. Låta dem kladda med fingrarna i munnen och på sina kläder och allt annat de kommer åt – för det ska man visst göra. Bli totalt nersprutan med grötgojs när pluttarna gör brakpruttljud med munnen full av gröt.
• 09:30 två supernerkladdade pluttar ska tvättas och bytas på. Ofta Tjernobylblöjor efter två bastanta frukostar. Samt att man ska hitta kläder till dem och klä dem. Har man tur är de glada och nöjda, har man otur är det tinnitusterror.
• 10:00 Här väljer man ofta mellan att få dem att somna för att sova förmiddag eller att klä dem för en promenad i vagnen. Oavsett vilket man väljer tar det en sisådär halvtmme innan man är i mål.
• 10:30 med lite tur har dom somnat, och med lite målmedvetenhet har man fått dem att göra det i barnvagnen, klädda för en lång promenad. Fördelen med promenaden är att då får man själv motion och frisk luft och pluttarna sover uppemot en timme, i annat fall (om man stannar inne) sover dom kanske en halvtimme. Oavsett vilket får man inte mycket tid över till att sitta och surfa eller på annat sätt slöa.
• 11:30 dax att förbereda lunch. Nästan alltid hemmalagad ekologisk mat som Stina gjort under tidsluckor jag inte förstår var hon hittar!
• 12:00 mata, mata, mata. Huvudrätt och efterrätt. Trots haklappar och andra skyddsåtgärder blir allting kladdigt och de nytvättade kläderna man satte på dem för 1,5 timmar sedan behöver nu också bytas.
• 13:00 med lite tur är pluttarna tillräckligt mätta och belåtna för att du ska kunna trolla ihop lite lunch till dig själv. Har du inte det hemma i kylen eller frysen är det kört. Att ge sig iväg för att handla nu är förenat med katastrof….
• 13:30 om du inte tog din promenad på förmiddagen är detta din andra chans på ett dygn. Det är lite som förmiddagspasset, antingen lägger du tid och energi (typ en halvtimme) på att få dem att somna hemma, eller klär du på dem och stoppar dem i barvagnen.
• ….

Och DÄR somnade jag mitt i bloggandet. Skriver denna kommentar i efterhand (1/4) och nu är allting annorlunda mot ovan så jag kan inte ens fortsätta beskriva dagen… kommer inte ens ihåg hur det var förenat med katastrof att ge sig iväg och handla lunch kl 13:00.

Men det är såhär det är. När du väl tror att du fått koll på vardagen så vänds den upp-och-ner igen. Allting blir annorlunda. Hur dom sover, äter, bajsar, gråter, skrattar, leker. Annorlunda.

Som R.E.M sjunger – It’s the end of the world as we know it. Spelad om och om igen.

When you gotta go you gotta go…

Zelda sitter numera själv – när vi satt henne förstås. Här tittar de båda på Teletubbies, på engelska dessutom, och tycker det är hur underhållande som helst…

Och såhär ser det ut från Teletubbies håll – två glada bebisar:

Fast pluttarna är oftast glada vad vi än visar dem på den där surfplattan. Babblarna som vi hittade via appen Filmer för barn är väldigt uppskattat. Likaså att skajpa med farmor och farfar:

Just i det där skype-samtalet från igår bad vi farmor och farfar att komma på besök idag, måndag, för att passa våra pluttar så att vi kunde vårröja i vår trädgård…

Vilket dom såklart gjorde. Passade pluttarna alltså. Och vi vårröjde vår trädgård. Stina, som tycker skog är stökig och behöver städas, springer glatt runt med häcksaxen och jag springer efter som en ledsen Idefix över att jag tycker hon hugger ner för mycket. Så för att bespara oss båda det där besväret valde jag till sist att göra annat…

Det där har bara hänt 3 ggr sedan pluttarna föddes, så man får ju passa på när tillfälle ges…

Tack för det, farmor och farfar!

Det har börjat kännas jobbigt att jobba. Inte jobbet i sig, utan att lämna pluttarna på morgonen. Ni vet, man vinkar hejdå till dem där de ligger så söta och tittar på en…

Å sen kommer man inte hem förrän en timme innan det är dax för dem att nanna, den där timmen dom är som mest gnälliga. Och då händer detta ändå bara 3 dagar/vecka nu eftersom jag bara jobbar 60% . Men från nästa månad jobbar jag 100%, så då ska man känna sådär 5 dagar i veckan??

Och sen… sen ska både Stina och jag känna sådär när vi lämnar dem på förskola??

Wtf.

Det har börjat bli rätt så mekigt att mata pluttarna. Dom stoppar fingrarna i munnen för att känna på och kleta runt med maten, och sen kletar dom såklart med händerna på allt som finns inom räckhåll. För att inte tala om deras brakpruttljud med munnen samtidigt som dom äter så att maten står som en fontän över stackars oss som matar. Vi har börjat använda förkläde för att skydda oss mot den värsta skuren:

Men vad vi egentligen skulle behöva är samma halvkroppstäckande haklappar från IKEA som pluttarna har. Fast idag knäckte vi ett knep. Vi insåg att om en av oss håller show för pluttarna samtidigt som den andre matar, typ såhär (lägg märke till att merparten av hängarna hänger i öronen ):

Då sitter dom lugna och glada med öppen mun och bara tar emot maten såhär:

Det funkar såklart bara när vi är två. Så är man ensam behövs fortfarande full skyddsmundering. Kanske ska köra sopsäck över huvudet med två hål i? Hål för ögonen då alltså…

Sen tyckte vi att drygt 7 månader är en lagom ålder för att gunga på lekplats så vi kånkade iväg vårt ekipage till en av de artonhundra lekplatserna som finns i området. Jättespännande tyckte vi! Pluttarnas första besök på en lekplats! Weeeeeeeee!

Dom var dock inte riktigt lika entusiastiska, utan såg mest ut som ”wtf is the big deal?”

Och det kanske är en berättigad fråga. Lite bigger deal är att pluttarna börjat backa! Alltså liggandes på mage som ett steg i att börja krypa. Kruxet med att bara backa är dock att helt plötsligt tar det överraskande stopp utan att man förstår varför.

Men så länge det inte tar stopp är det bara glada dagar:

Hade det bara varit lika glada nätter så att mamma o pappa fått sova lite mer hade det även varit bara glada dagar för oss…

Förresten, jag fuskade lite och publicerade några retroaktiva inlägg för veckan som gått. Det får jag lov att göra. Så de så.