Hej Tomten!

Jag vill bara säga tack! Som du vet gjorde jag ingen önskelista i år eftersom jag tycker jag har allt jag kan önska mig. Åtminstone allt som betyder något. Visst är jag lite prylgalen och tycker det är kul med nya teknikprylar, men såna kan jag köpa själv och de där prylarna spelar ingen roll i det stora hela. Jul handlar om att vara med familjen och för första julen någonsin är jag äntligen en familjefar!

Jag förstod nog inte hur viktigt det där var för mig förrän jag fick besked att jag skulle bli det, och sedan inte blev det. Och jag förstår det ännu mer nu när jag och min fru efter vår långa resa äntligen blivit föräldrar till våra älskade pluttar Zoey och Zelda. Två goa, söta, rara, friska barn – utsända att testa våra tålamod. Och kanske rent av vårt förhållande, vem vet. Vissa par slits isär av en resa som den vi gjort, andra blir starkare. Jag tror och hoppas vi tillhör sistnämnda.

För vi är här. Vi är i mål. Ett lugn sprider sig inom mig bara jag skriver det. Detta är ett av de mål i livet man själv inte kan kontrollera. Man kan påverka såklart, men inte kontrollera fullt ut. Och vi fick dubbelt upp! Många och långa var de dagar jag inte vågade tro att det skulle bli så, precis som tidigare när det inte blev så. Om det är riktigt mörkt och har varit det länge är det svårt att se ljusglimtarna. Man vågar inte hoppas, för tillräckligt många brustna förhoppningar knäcker en till sist. Men nu när mitt livs två starkaste ljusglimtar är här har jag istället svårt för att se mörkret. Jag kan inte ens komma på något jag saknar och kan önska mig i julklapp.

Nu vill jag inte låta som att jag stagnerat i livet. Eller ens landat för den delen. Jag har såklart andra mål i livet, men inget där jag inte tror att jag själv klarar det. Så det enda jag kunde komma på att önska mig i år var en fröjdefull jul med min familj och mina föräldrar. Och det var precis så det blev – varken mer eller mindre. Så jag vill bara säga tack! Och dela med mig av några bilder från vår julafton.

Julen handlar mer om att ge än få nuförtiden… i bilden ovanför ser du 47 st julkappar från Stina och mig, fast att vi bara ger till våra barn och våra föräldrar (och till varandra förstås).

Lille julafton spenderades på akuten för att Zoey rivit sig själv i ögat, så vi fick öppna pluttarnas lillejulaftonsklapp på julaftonsmorgon istället… som synes föll vi till sist offer för kommersen och köpte bumbostolar!

30 minuter innan gästerna kommer sitter jag fortfarande oduschad  och orakad i joggingbyxor…

…vilket egentligen inte är något problem eftersom gästerna ändå knappt ser oss utan mest tittar på pluttarna…

…som i sin tur tittar nyfiket tillbaka.

I år delade vi upp julbordet och körde sill till lunch och varmt till kvällsmiddag istället för allt på en gång, och fick således en julafton fri från paltkoma.

Pluttarnas julbord var lite mer spartanskt.

Zoey hos farmor.

Zelda hos farfar.

Farfar hos Zoey och Zelda.

Underbart annorlunda stuk framför Kalle Anka i år.

Det får räcka. Ta hand om dig, tomten! Vi hörs nästa år!

PS. Om jag redan nu kan önska mig något annat till nästa jul som inte heller är prylar, så skulle det vara att bli av med min tinnitus och hyperakusi som gör att en del barnskrik känns som knivar i huvudet, samt mina musarmsbesvär som jag har från axel till handled i båda armarna och som gör det svårt att bära pluttarna en längre stund. Dessa aber gör det lite svårt att vara den pappa jag vill vara. Tack på förhand!