Zelda sitter numera själv – när vi satt henne förstås. Här tittar de båda på Teletubbies, på engelska dessutom, och tycker det är hur underhållande som helst…

Och såhär ser det ut från Teletubbies håll – två glada bebisar:

Fast pluttarna är oftast glada vad vi än visar dem på den där surfplattan. Babblarna som vi hittade via appen Filmer för barn är väldigt uppskattat. Likaså att skajpa med farmor och farfar:

Just i det där skype-samtalet från igår bad vi farmor och farfar att komma på besök idag, måndag, för att passa våra pluttar så att vi kunde vårröja i vår trädgård…

Vilket dom såklart gjorde. Passade pluttarna alltså. Och vi vårröjde vår trädgård. Stina, som tycker skog är stökig och behöver städas, springer glatt runt med häcksaxen och jag springer efter som en ledsen Idefix över att jag tycker hon hugger ner för mycket. Så för att bespara oss båda det där besväret valde jag till sist att göra annat…

Det där har bara hänt 3 ggr sedan pluttarna föddes, så man får ju passa på när tillfälle ges…

Tack för det, farmor och farfar!

Det har börjat kännas jobbigt att jobba. Inte jobbet i sig, utan att lämna pluttarna på morgonen. Ni vet, man vinkar hejdå till dem där de ligger så söta och tittar på en…

Å sen kommer man inte hem förrän en timme innan det är dax för dem att nanna, den där timmen dom är som mest gnälliga. Och då händer detta ändå bara 3 dagar/vecka nu eftersom jag bara jobbar 60% . Men från nästa månad jobbar jag 100%, så då ska man känna sådär 5 dagar i veckan??

Och sen… sen ska både Stina och jag känna sådär när vi lämnar dem på förskola??

Wtf.