Tre arbetsdagar har gått sedan jag var hemma en hel dag.

Nytt är att man måste låta som ett flygplan när man matar pluttarna för att de ska öppna munnen. Hur f-n är det möjligt?? De vet ju inte ens vad ett flygplan är eller hur det låter…

Å så har Zelda börjat ge sig ut på upptäcksfärd och rullar ner från madrassen i köket. Det är inte långt kvar förrän hon kryper… och vi jagar.

Båda rullar redan rundor som attans nu, man kan inte lämna dem med blicken ens ett ögonblick. Och att byta blöja på dem är som att försöka fånga en flagga i stirriga stormvindar. Uttrycket ”the shit has hit the fan” har fått en ny innebörd.

På tal om att byta blöja så har tjejerna börjat äta kött… Tjernobylblöjorna står mao numera på rad! Här är en bild från första Tjernobylblöjan i somras, och sådär ser jag alltså ut ofta nu:

Å flaskor… attans va man diskar flaskor. Typ två såna här laddningar om dagen:

Men vad gör allt det där när de får mitt hjärta att smälta?

Nu ska mamma o pappa ha fredagmys. Puss på er!

…att vara egenföretagare. Fast att jag är ensam anställd i mitt bolag och bara har 60% uppdrag hos en och samma kund just nu, så har den här kvällen gått åt till att skattedeklarera (försenat, kommer åka på skattmasens böter), beräkna och lämna in kontrolluppgifter för 2013, betala fakturor, skicka fakturor, tidrapportera, skriva milersättningsunderlag, uppdatera hyresavtal, skatteplanera, osv, osv. Det mesta ska dessutom bokföras.

Och det där är bara vad som hade deadline just idag. Andra dagar är det annat. Än om det mesta är papperslöst nuförtiden känns det ungefär såhär (fast utan hår på huvudet):

Jag hade en ambition att blogga om annat ikväll, men se det här var allt som kom ur mig. So sue me. Jag har fyra dagars pluttduttande framför mig nu så kanske lyckas bättre då.

Jag har ibland problem att se vem som är vem av pluttarna när de har likadana kläder samt både napp och mössa monterade. Eller jag ser det efter en stund såklart, men vid första anblick kan jag tveka. Idag erkände Stina att hon har samma problem.

Och har vi problem borde andra också ha det:

Vem är vem? För den oinsatte är alltså Zoey & Zelda tvåäggstvillingar och olika till utseendet; en är blond, en är brunett. En är lång och smal, en är… mindre lång och mindre smal.

PS. Nej, vi roar oss inte med att klä dem lika, men vissa ytterkläder har blivit det, som en och annan mössa. Samt filtar. Å så leker jag med tanken att ge dem vars en cab (bil alltså) av samma märke och modell nångång. Kanske en grå och en rosa, som färgerna på deras nappar…

Jag nämnde igår att jag känner mig inte lika ”utanför” familjelivet när vi skajpar på lunchen eller när Stina skickar bilder och små videos hemifrån…. såhär kan det se ut då:

Allt är frid och fröjd. Exakt 10 minuter efter bilden ovan fick jag den här:

Snabb vändning. Inte bara gull-gull och goda nyheter hemifrån alltså.

Idag fick jag den här:

Med texten ”19 matlådor med två portioner i varje orsakar detta… ”.

Så nu vet jag vad som väntar mig när jag kommer hem. Och det är helt OK. Jag kan ju inte annat än vara tacksam att Stina gör hemlagad ekologisk barnmat åt våra pluttar, till det facila priset av ett gigantiskt diskberg.

Det tog drygt en timme att ta disken. Jag slår vad om att matlagningen tog längre tid än så…

Sedan jag började jobba 3 dagar i veckan känner jag att jag missar lite där hemma. Pluttarna utvecklas snabbare och snabbare känns det som, och jag är inte där när allt händer.

Det känns dock lite bättre när Stina skickar mig bilder och små videos hemifrån, eller som idag när vi skajpade över lunchen (ursäkta den kassa upplösningen):

Och igår skajpade vi med mormor Jenna som bor i Florida, så här såg det ut från hennes sida då:

Å så köpte jag en Samsung Galaxy Tab 3 till mina föräldrar (aka farmor och farfar) i julklapp så att de också kan skajpa med oss och pluttarna. Har dock ingen bild på det ännu…

Edit: Jo, nu har jag:

Det här känns bra. Pluttarna skajpar vid 6 månaders ålder. Smartphones har dom lekt med ett tag redan. Som tur är har vi vattentäta Sony Xperias för dom förstår såklart inte att navigera på skärmen ännu, utan stoppar mest luren i munnen…

Om än inte hela tiden…

Som sagt, det ska börjas i tid…

Det här var lite kul. Stina har i några dagar klagat över ett pipande ljud hon hör emellanåt i vardagsrummet. Jag har däremot inte hört det så jag tänkte antingen har hon också fått tinnitus, eller är det min hörsel som börjat dj-vlas ännu mer utöver min tinnitus…

Tills imorse när jag vaknade yrslig på soffan i vardagsrummet, stapplade till toaletten och hörde också det där ljudet utanför toaletten. Var för trött för att söka källan då, men berättade för Stina att och var jag också hört ljudet – till bådas glädje förstås.

Så nu ikväll började vi leta. Långt in i det stökiga teknikförrådet som ligger i anslutning till en liten hörnhall i anslutning till vardagsrummet, under en hylla, i en kartong, fylld med en massa gamla teknikprylar från förra sekelskiftet… där nere i röran fanns boven i dramat!

En Minicall personsökare! Använde denna sent 80- tidigt 90-tal, långt innan SMS slog igenom. Batteriet har såklart inte varat ända sedan dess, utan jag satte förmodligen i batteriet när jag röjde runt i förrådsutrymmen under Stinas graviditet i syfte att göra plats för våra kommande pluttar, varpå jag hade en nostalgitripp eller två på köpet… och nu fick jag en till.

Lägg också märke till en Ericsson T68 som ligger lite längre in. Ännu en nostalgitripp. Och några Game&Watch på golvet. Ännu en. Nä, nu klarar jag inte mer. Godnatt!

Idag, på pluttarnas 6 månaders dag, tog vi dem till öppen förskola för första gången. Egentligen skulle vi dit på förmiddagen mellan kl 9-12 när det var för 0-1 år, men vi typ försov oss efter morgonmatningen så stack inte dit förrän efter lunch när det var för barn upp till 5 år. Vi ville ändå mest se hur det var och om man skulle kunna gå dit själv med tvillingar.

De två roligaste sakerna att se där var 1) när förskolelärarinnan klädde ut sig till grisen Morgan och sjöng som dito, och 2) att av 12 föräldrar var hälften män (dvs lika många pappor som mammor). Man kan väl misstänka att det inte var lika jämn fördelning på förmiddagen för det är nog vanligt att mammorna är föräldralediga första året och därefter papporna. Men ändå. Stället återspeglade rätt schysst jämnställdhet mellan föräldrarna i vårt land. Samt mångfald; 3 av 12 vuxna pratade engelska (varav en lät som modersmål).

Det där är vi, precis efter att vi sjungit i ring med Grisen Morgan. Bilden avslöjar att det var nog mest vi som uppskattade sjungandet, medans Zelda mer uppskattade sin första tur på en gunghäst:

Och Zoey uppskattade att strypa medelst psyka en docka:

För övrigt har den senaste tiden varit rätt så tuff. Stackars Stina har haft ryggskott så hon har fått sova på soffan flera nätter och jag har fått ta nattpassen med pluttarna – och just i denna period sover dom dj-vligt dåligt. Dom är väl i nåt leap igen, har inte orkat kolla Wonder Weeks-appen. Tredje natten med ändlösa nattningar och endast 2 timmars sömn fick jag frustrationsflipp. Sprang ut i hallen och bankade mig själv i skallen. Och det hjälpte, för då väckte jag Stina på nedanvångingen som kom till undsättning trots sitt ryggskott. Min hjältinna.

Till på köpet har vi varit iväg på middagar, shopping o andra utflykter där vi av olika anledningar behövt bära pluttarna rätt mycket eller ha dem i famnen. Med Stinas ryggskott och min musarm i båda armarna är det där en dålig idé. Det känns som mina båda armar ska sprängas just nu. Och nu värker min rygg också. Samt träningsvärk i skinkorna efter att ha stått framåthukad över badkaret när jag badat pluttarna. Gny o gnäll. Lite otränad kanske? Ska erkänna att jag ser fram emot att jobba imorgon och vila armarna på ett tangentbord. Om det nu kan anses som att vila när man har musarm…

Den bästa shoppingen var dock igår när vi hittade en ICA butik med tvillingkundvagn, så det stället måste vi åka till oftare bara för att visa vår uppskattning! Jag passade på att placera pluttarna i ett kramdjursmecka, men dom verkade inte förstå att uppskatta det.

6 månader som tvillingpappa. Oavsett hur tufft det är ibland skulle jag INTE byta bort det.

Nu ska JAG sova på soffan så jag fixar jobbet imorgon bitti. G’natt!

Vi var på IKEA igår. Tror det är 3:e gången vi är där med pluttarna sedan de föddes för snart 6 månader sedan. Förfarandet har varit detsamma alla tre gångerna; vi börjar med ett besök i restaurangen för att mata både pluttarna och oss själva så att vi därefter kan strosa genom varuhuset i lugn och ro. Problemet är att det tar sisådär 1,5 timmar i restaurangen med allt pluttduttande så första gången vi var där fick vi bara 20 minuter över att springa genom varuhuset. Detta var när pluttarna bara var 5 veckor gamla så vi var inte lika rutinerade då, och konstant trötta så man tog varje tillfälle till en tupplur (se bild). Det syns knappt men jag har faktiskt en plutt i famnen som jag matar samtidigt som jag sover:

Igår tog det också 1,5 timmar i restaurangen, men nu hade vi räknat med det så var ute i god tid. Jag är väl inte helt stolt över att erkänna det, men det ÄR smidigt att vara på IKEA som småbarnsförälder jämfört med många andra ”utflykter” man tar sig an som kontrast till kaoset där hemma. Speciellt om man har turen att få en soffhörna för sig själv som man gör till bas. Vilket vi fick. Igen. Fortfarande trött med påsar under ögonen, men åtmistone vaken genom hela IKEA-besöket:

Förresten, det var faktiskt inte kaos hemma igår – utan tvärtom. Sedan jag började jobba 3 dgr/vecka har vi unnat oss hushållsnära tjänster och har en städtant (ja, leverantören kallar hen så) som kommer varannan fredag. Futtiga 4 timmar tar det för henne att noggrant städa hela vårt hus på 200 kvm! Vi själva klarar det inte ens på dubbla tiden när vi är dubbelt så många. Ajm impressed. Det lustiga är dock att jag är ledig fredagar så sist satt vi i soffan och duttade med pluttarna medans städtanten sprang runt och städade. Kändes sådär. Så igår drog vi alltså till IKEA.

Och jag måste säga att jag kände en viss seger när jag fick igenom köp av 2 st IKEA Antilop barnstolar igår. Stina har varit skeptisk till dessa och propsat för Tripp Trapp-stolar istället. Men när jag satte Zoey i en Antilop-stol och hon sken upp som en sol var köpet givet. Ok, Stina får säkert igenom sin vilja på sikt, det brukar hon få, men just nu är jag glad över de tusenlappar (jag inbillar mig) vi sparat på att köpa IKEA istället för Tripp Trapp. Och pluttarna verkar också nöjda:

Misstänker att Bumbo-stolarna vi köpte för 2,5 veckor sedan blir överflödiga nu så de kan vi förmodligen sälja på Blocket… lite taskig ROI på det köpet.

Näfan, logistikkalabaliken kallar – vi ska snart iväg på middag. Hej!

Jaja, så dax att önska det nu kanske, men har lixom inte riktigt haft tid att blogga (läs ej prioriterat). Dagarna flyger och kvällarna har vi unnat oss att plöja genom avsnitt av Modern Family på Netflix. Absolut roligaste serie jag sett på länge! Som en skitbra komedifilm som aldrig tar slut. Feelgood-känslan sitter som en smäck genom varje avsnitt och hänger kvar en lång stund efteråt. Beroendeframkallande!

Nog om det. Det var nyss nyår. Vår första med pluttarna! Vi skulle egentligen hem till några vänner men deras plutt fick vattenkoppor vilket vi inte ville riska att ge våra pluttar (ännu) så vi bestämde oss för att stanna hemma själva. Inte ringa in andra alternativ, bara stanna hemma. Vi fyra. Stina, Zoey, Zelda & jag. Kändes skitspännande, för Stina och jag har aldrig firat nyår hemma själva. Och nu skulle vi det – fast i form av fyra.

Så vi beställde 3-rätters nyårsmeny från Klostergatans Vin & Delikatess bestående av hummersoppa, oxfilé och chokladcréme (fast vi fick halva humrar som bonus så blev fyra rätter) och köpte hem lite gott att dricka till:

Vi började nyårsfirandet med att - för första gången sedan Stina blev gravid (!) - sätta oss i utomhusspat med en drink tillsammans (pluttarna sov utomhus i vagnen intill oss):

Sen klädde vi alla fyra upp oss för varandra, mös i bingen, lekte på lekmattan, dansade till Best of ABBA i köket (med viss repeat på Happy New Year) och avnjöt en lång smarrig middag där pluttarna var med på första halvan. Å så kollade vi på Grevinnan och betjänten på Youtube till middagen, istället för att vänta på att den skulle visas på TV eftersom vi i egenskap av småbarnsföräldrar förmodligen ändå inte skulle klara att hålla oss vakna tills dess…

Jag har inte sett Grevinnan och betjänten på många år, förmodligen inte sedan nångång i tonåren innan man började festa på riktigt, och kommer inte ihåg att det var såhär förbaskat roligt! Vi skrattade så tårarna rann! Och för första gången fattade jag punchline i slutet på filmen… långt innan den ens visades.

Det var också första året jag inte tände fyr på en endaste stubin! Vilket är bra för mig, jag är lite galen med sånt. Istället stod vi och beundrade konstverket från ovanvåningen, vilket i sig var en upplevelse. Normalt fipplar man mest med tändare mot stubiner och tittar inte upp mer än just när man tjoar och tjuter till sina egna raketer. Det här var avsevärt mer bang för the buck. Om än inte samma thrill.

Lagom tills fyrverkerierna började trappa av närmare 00:30 (ungefär när jag tog bilden ovan) vaknade Zelda och tyckte att nu var det inte bara nytt år utan även ny dag och därför skulle vi vara vakna. Hon var överlycklig och sprallade som besatt över något vi aldrig förstod. Först ett par timmar senare lyckades vi somna henne. Och sen vaknade både Zoey & Zelda vid 05-tiden. Så nyårsdagen var man likförbannat sliten som om man vore bakis – fast att man för en gångs skull inte var det. Ironiskt.

En lika lyckad som annorlunda nyårsafton! Nu omfamnar vi 2014!