Ända sedan innan vi fick våra tvillingar tänkte jag att jag borde blogga om resan att bli tvillingpappa, främst för att det skulle kunna vara kul för mig och min blivande familj att gå tillbaka och läsa om det längre fram. Men tiden innan förlossningen var rätt så hektisk med alla förberedelser och av att mer eller mindre ta hand om hus och hem själv eftersom min fru hade svår havandeskapsförgiftning, så det blev aldrig tid över till att starta någon blogg. Taff lack.

När vi sedan fick våra tvillingar tänkte jag ännu mer att jag borde blogga, och då även för att andra blivande tvillingpappor skulle kunna läsa om det – för jösses vilken resa de hade framför sig! Den som precis börjat för mig! Hur mycket jag än förberett mig mentalt på att livet skulle vändas upp och ned och att allt som krävde egen tid skulle läggas på hyllan, så kunde jag såklart inte förutse det som blev. Som att knappt få sova, alls! Där och då hade det underlättat att få (och hunnit!) läsa om någon annans resa och framförallt bläddra fram till när och hur det blev bättre. För det blir det – det blir bättre. Dessa tre ord som är GULD värda när man får höra någon annan (tvilling)förälder säga det. Någon tid och energi att blogga fanns det såklart inte då, fick man 15 minuter över mellan alla mata-rapa-kräka-byta-natta-aktiviteter som pågick dygnet runt, då kraschade man vågrätt på soffan.

Nu är våra tvillingar (aka pluttarna) c:a 3 ½ månad, vi börjar så smått hitta tillbaka till fragment av livet igen, och jag tänker fortfarande likförbannat att jag skulle ha bloggat eftersom tiden bakom oss redan börjar bli suddig. Det är lite som lumpen, man kommer bara ihåg det som var kul. Och tur är väl egentligen det, för hade man som förälder burit med sig känslan av hur tufft det egentligen var i början – och främst för mödrar med deras graviditet och förlossning – då hade vi väl slutat fortplanta oss och människosläktet hade till sist dött ut. Bra för planeten och alla dess djurarter såklart, men lite trist ändå. Vem ska då blogga?

Så idag när jag för fyrtiotolvte gången sade att ”jag borde ha bloggat” sade min fru Stina ”men bara gör det då! Ju längre du väntar desto mer för sent kommer det att kännas”. Man ska lyssna på sin fru och man ska ge credits till sina inspirationskällor, i detta fallet en och samma person.

Sagt och gjort, bära eller brista. Härmed bloggar jag om livet som tvillingpappa! Just nu har jag även en ambition att göra en del flashbacks och retroaktiva inlägg mha bilder och dagboksanteckningar jag har från de första månaderna, men ambitioner förblir ofta just det numera. Ambitioner. Så vi får se. Jag tutar o kör och ser var jag hamnar.

Välkommen hit! Presentation av familjen följer i nästa inlägg. Tror jag.

Hacke, tvillingpappa till Zoey & Zelda