Jag nämnde igår att jag känner mig inte lika ”utanför” familjelivet när vi skajpar på lunchen eller när Stina skickar bilder och små videos hemifrån…. såhär kan det se ut då:
Allt är frid och fröjd. Exakt 10 minuter efter bilden ovan fick jag den här:
Snabb vändning. Inte bara gull-gull och goda nyheter hemifrån alltså.
Idag fick jag den här:
Med texten ”19 matlådor med två portioner i varje orsakar detta… ”.
Så nu vet jag vad som väntar mig när jag kommer hem. Och det är helt OK. Jag kan ju inte annat än vara tacksam att Stina gör hemlagad ekologisk barnmat åt våra pluttar, till det facila priset av ett gigantiskt diskberg.
Det tog drygt en timme att ta disken. Jag slår vad om att matlagningen tog längre tid än så…
Sedan jag började jobba 3 dagar i veckan känner jag att jag missar lite där hemma. Pluttarna utvecklas snabbare och snabbare känns det som, och jag är inte där när allt händer.
Det känns dock lite bättre när Stina skickar mig bilder och små videos hemifrån, eller som idag när vi skajpade över lunchen (ursäkta den kassa upplösningen):
Och igår skajpade vi med mormor Jenna som bor i Florida, så här såg det ut från hennes sida då:
Å så köpte jag en Samsung Galaxy Tab 3 till mina föräldrar (aka farmor och farfar) i julklapp så att de också kan skajpa med oss och pluttarna. Har dock ingen bild på det ännu…
Edit: Jo, nu har jag:
Det här känns bra. Pluttarna skajpar vid 6 månaders ålder. Smartphones har dom lekt med ett tag redan. Som tur är har vi vattentäta Sony Xperias för dom förstår såklart inte att navigera på skärmen ännu, utan stoppar mest luren i munnen…
Om än inte hela tiden…
Som sagt, det ska börjas i tid…
Det här var lite kul. Stina har i några dagar klagat över ett pipande ljud hon hör emellanåt i vardagsrummet. Jag har däremot inte hört det så jag tänkte antingen har hon också fått tinnitus, eller är det min hörsel som börjat dj-vlas ännu mer utöver min tinnitus…
Tills imorse när jag vaknade yrslig på soffan i vardagsrummet, stapplade till toaletten och hörde också det där ljudet utanför toaletten. Var för trött för att söka källan då, men berättade för Stina att och var jag också hört ljudet – till bådas glädje förstås.
Så nu ikväll började vi leta. Långt in i det stökiga teknikförrådet som ligger i anslutning till en liten hörnhall i anslutning till vardagsrummet, under en hylla, i en kartong, fylld med en massa gamla teknikprylar från förra sekelskiftet… där nere i röran fanns boven i dramat!
En Minicall personsökare! Använde denna sent 80- tidigt 90-tal, långt innan SMS slog igenom. Batteriet har såklart inte varat ända sedan dess, utan jag satte förmodligen i batteriet när jag röjde runt i förrådsutrymmen under Stinas graviditet i syfte att göra plats för våra kommande pluttar, varpå jag hade en nostalgitripp eller två på köpet… och nu fick jag en till.
Lägg också märke till en Ericsson T68 som ligger lite längre in. Ännu en nostalgitripp. Och några Game&Watch på golvet. Ännu en. Nä, nu klarar jag inte mer. Godnatt!
Idag, på pluttarnas 6 månaders dag, tog vi dem till öppen förskola för första gången. Egentligen skulle vi dit på förmiddagen mellan kl 9-12 när det var för 0-1 år, men vi typ försov oss efter morgonmatningen så stack inte dit förrän efter lunch när det var för barn upp till 5 år. Vi ville ändå mest se hur det var och om man skulle kunna gå dit själv med tvillingar.
De två roligaste sakerna att se där var 1) när förskolelärarinnan klädde ut sig till grisen Morgan och sjöng som dito, och 2) att av 12 föräldrar var hälften män (dvs lika många pappor som mammor). Man kan väl misstänka att det inte var lika jämn fördelning på förmiddagen för det är nog vanligt att mammorna är föräldralediga första året och därefter papporna. Men ändå. Stället återspeglade rätt schysst jämnställdhet mellan föräldrarna i vårt land. Samt mångfald; 3 av 12 vuxna pratade engelska (varav en lät som modersmål).
Det där är vi, precis efter att vi sjungit i ring med Grisen Morgan. Bilden avslöjar att det var nog mest vi som uppskattade sjungandet, medans Zelda mer uppskattade sin första tur på en gunghäst:
Och Zoey uppskattade att strypa medelst psyka en docka:
För övrigt har den senaste tiden varit rätt så tuff. Stackars Stina har haft ryggskott så hon har fått sova på soffan flera nätter och jag har fått ta nattpassen med pluttarna – och just i denna period sover dom dj-vligt dåligt. Dom är väl i nåt leap igen, har inte orkat kolla Wonder Weeks-appen. Tredje natten med ändlösa nattningar och endast 2 timmars sömn fick jag frustrationsflipp. Sprang ut i hallen och bankade mig själv i skallen. Och det hjälpte, för då väckte jag Stina på nedanvångingen som kom till undsättning trots sitt ryggskott. Min hjältinna.
Till på köpet har vi varit iväg på middagar, shopping o andra utflykter där vi av olika anledningar behövt bära pluttarna rätt mycket eller ha dem i famnen. Med Stinas ryggskott och min musarm i båda armarna är det där en dålig idé. Det känns som mina båda armar ska sprängas just nu. Och nu värker min rygg också. Samt träningsvärk i skinkorna efter att ha stått framåthukad över badkaret när jag badat pluttarna. Gny o gnäll. Lite otränad kanske? Ska erkänna att jag ser fram emot att jobba imorgon och vila armarna på ett tangentbord. Om det nu kan anses som att vila när man har musarm…
Den bästa shoppingen var dock igår när vi hittade en ICA butik med tvillingkundvagn, så det stället måste vi åka till oftare bara för att visa vår uppskattning! Jag passade på att placera pluttarna i ett kramdjursmecka, men dom verkade inte förstå att uppskatta det.
6 månader som tvillingpappa. Oavsett hur tufft det är ibland skulle jag INTE byta bort det.
Nu ska JAG sova på soffan så jag fixar jobbet imorgon bitti. G’natt!
Vi var på IKEA igår. Tror det är 3:e gången vi är där med pluttarna sedan de föddes för snart 6 månader sedan. Förfarandet har varit detsamma alla tre gångerna; vi börjar med ett besök i restaurangen för att mata både pluttarna och oss själva så att vi därefter kan strosa genom varuhuset i lugn och ro. Problemet är att det tar sisådär 1,5 timmar i restaurangen med allt pluttduttande så första gången vi var där fick vi bara 20 minuter över att springa genom varuhuset. Detta var när pluttarna bara var 5 veckor gamla så vi var inte lika rutinerade då, och konstant trötta så man tog varje tillfälle till en tupplur (se bild). Det syns knappt men jag har faktiskt en plutt i famnen som jag matar samtidigt som jag sover:
Igår tog det också 1,5 timmar i restaurangen, men nu hade vi räknat med det så var ute i god tid. Jag är väl inte helt stolt över att erkänna det, men det ÄR smidigt att vara på IKEA som småbarnsförälder jämfört med många andra ”utflykter” man tar sig an som kontrast till kaoset där hemma. Speciellt om man har turen att få en soffhörna för sig själv som man gör till bas. Vilket vi fick. Igen. Fortfarande trött med påsar under ögonen, men åtmistone vaken genom hela IKEA-besöket:
Förresten, det var faktiskt inte kaos hemma igår – utan tvärtom. Sedan jag började jobba 3 dgr/vecka har vi unnat oss hushållsnära tjänster och har en städtant (ja, leverantören kallar hen så) som kommer varannan fredag. Futtiga 4 timmar tar det för henne att noggrant städa hela vårt hus på 200 kvm! Vi själva klarar det inte ens på dubbla tiden när vi är dubbelt så många. Ajm impressed. Det lustiga är dock att jag är ledig fredagar så sist satt vi i soffan och duttade med pluttarna medans städtanten sprang runt och städade. Kändes sådär. Så igår drog vi alltså till IKEA.
Och jag måste säga att jag kände en viss seger när jag fick igenom köp av 2 st IKEA Antilop barnstolar igår. Stina har varit skeptisk till dessa och propsat för Tripp Trapp-stolar istället. Men när jag satte Zoey i en Antilop-stol och hon sken upp som en sol var köpet givet. Ok, Stina får säkert igenom sin vilja på sikt, det brukar hon få, men just nu är jag glad över de tusenlappar (jag inbillar mig) vi sparat på att köpa IKEA istället för Tripp Trapp. Och pluttarna verkar också nöjda:
Misstänker att Bumbo-stolarna vi köpte för 2,5 veckor sedan blir överflödiga nu så de kan vi förmodligen sälja på Blocket… lite taskig ROI på det köpet.
Näfan, logistikkalabaliken kallar – vi ska snart iväg på middag. Hej!
Jaja, så dax att önska det nu kanske, men har lixom inte riktigt haft tid att blogga (läs ej prioriterat). Dagarna flyger och kvällarna har vi unnat oss att plöja genom avsnitt av Modern Family på Netflix. Absolut roligaste serie jag sett på länge! Som en skitbra komedifilm som aldrig tar slut. Feelgood-känslan sitter som en smäck genom varje avsnitt och hänger kvar en lång stund efteråt. Beroendeframkallande!
Nog om det. Det var nyss nyår. Vår första med pluttarna! Vi skulle egentligen hem till några vänner men deras plutt fick vattenkoppor vilket vi inte ville riska att ge våra pluttar (ännu) så vi bestämde oss för att stanna hemma själva. Inte ringa in andra alternativ, bara stanna hemma. Vi fyra. Stina, Zoey, Zelda & jag. Kändes skitspännande, för Stina och jag har aldrig firat nyår hemma själva. Och nu skulle vi det – fast i form av fyra.
Så vi beställde 3-rätters nyårsmeny från Klostergatans Vin & Delikatess bestående av hummersoppa, oxfilé och chokladcréme (fast vi fick halva humrar som bonus så blev fyra rätter) och köpte hem lite gott att dricka till:
Vi började nyårsfirandet med att - för första gången sedan Stina blev gravid (!) - sätta oss i utomhusspat med en drink tillsammans (pluttarna sov utomhus i vagnen intill oss):
Sen klädde vi alla fyra upp oss för varandra, mös i bingen, lekte på lekmattan, dansade till Best of ABBA i köket (med viss repeat på Happy New Year) och avnjöt en lång smarrig middag där pluttarna var med på första halvan. Å så kollade vi på Grevinnan och betjänten på Youtube till middagen, istället för att vänta på att den skulle visas på TV eftersom vi i egenskap av småbarnsföräldrar förmodligen ändå inte skulle klara att hålla oss vakna tills dess…
Jag har inte sett Grevinnan och betjänten på många år, förmodligen inte sedan nångång i tonåren innan man började festa på riktigt, och kommer inte ihåg att det var såhär förbaskat roligt! Vi skrattade så tårarna rann! Och för första gången fattade jag punchline i slutet på filmen… långt innan den ens visades.
Det var också första året jag inte tände fyr på en endaste stubin! Vilket är bra för mig, jag är lite galen med sånt. Istället stod vi och beundrade konstverket från ovanvåningen, vilket i sig var en upplevelse. Normalt fipplar man mest med tändare mot stubiner och tittar inte upp mer än just när man tjoar och tjuter till sina egna raketer. Det här var avsevärt mer bang för the buck. Om än inte samma thrill.
Lagom tills fyrverkerierna började trappa av närmare 00:30 (ungefär när jag tog bilden ovan) vaknade Zelda och tyckte att nu var det inte bara nytt år utan även ny dag och därför skulle vi vara vakna. Hon var överlycklig och sprallade som besatt över något vi aldrig förstod. Först ett par timmar senare lyckades vi somna henne. Och sen vaknade både Zoey & Zelda vid 05-tiden. Så nyårsdagen var man likförbannat sliten som om man vore bakis – fast att man för en gångs skull inte var det. Ironiskt.
En lika lyckad som annorlunda nyårsafton! Nu omfamnar vi 2014!
Den senaste tiden har pluttarna lärt sig att – med viss möda – stoppa napparna i munnen själva…
Det måste betyda att dom snart även kan hålla nappflaskan, bädda sängen, tömma diskmaskinen, kratta löv och klippa gräsmattan! Det ser vi fram emot…
Hej Tomten!
Jag vill bara säga tack! Som du vet gjorde jag ingen önskelista i år eftersom jag tycker jag har allt jag kan önska mig. Åtminstone allt som betyder något. Visst är jag lite prylgalen och tycker det är kul med nya teknikprylar, men såna kan jag köpa själv och de där prylarna spelar ingen roll i det stora hela. Jul handlar om att vara med familjen och för första julen någonsin är jag äntligen en familjefar!
Jag förstod nog inte hur viktigt det där var för mig förrän jag fick besked att jag skulle bli det, och sedan inte blev det. Och jag förstår det ännu mer nu när jag och min fru efter vår långa resa äntligen blivit föräldrar till våra älskade pluttar Zoey och Zelda. Två goa, söta, rara, friska barn – utsända att testa våra tålamod. Och kanske rent av vårt förhållande, vem vet. Vissa par slits isär av en resa som den vi gjort, andra blir starkare. Jag tror och hoppas vi tillhör sistnämnda.
För vi är här. Vi är i mål. Ett lugn sprider sig inom mig bara jag skriver det. Detta är ett av de mål i livet man själv inte kan kontrollera. Man kan påverka såklart, men inte kontrollera fullt ut. Och vi fick dubbelt upp! Många och långa var de dagar jag inte vågade tro att det skulle bli så, precis som tidigare när det inte blev så. Om det är riktigt mörkt och har varit det länge är det svårt att se ljusglimtarna. Man vågar inte hoppas, för tillräckligt många brustna förhoppningar knäcker en till sist. Men nu när mitt livs två starkaste ljusglimtar är här har jag istället svårt för att se mörkret. Jag kan inte ens komma på något jag saknar och kan önska mig i julklapp.
Nu vill jag inte låta som att jag stagnerat i livet. Eller ens landat för den delen. Jag har såklart andra mål i livet, men inget där jag inte tror att jag själv klarar det. Så det enda jag kunde komma på att önska mig i år var en fröjdefull jul med min familj och mina föräldrar. Och det var precis så det blev – varken mer eller mindre. Så jag vill bara säga tack! Och dela med mig av några bilder från vår julafton.
Julen handlar mer om att ge än få nuförtiden… i bilden ovanför ser du 47 st julkappar från Stina och mig, fast att vi bara ger till våra barn och våra föräldrar (och till varandra förstås).
Lille julafton spenderades på akuten för att Zoey rivit sig själv i ögat, så vi fick öppna pluttarnas lillejulaftonsklapp på julaftonsmorgon istället… som synes föll vi till sist offer för kommersen och köpte bumbostolar!
30 minuter innan gästerna kommer sitter jag fortfarande oduschad och orakad i joggingbyxor…
…vilket egentligen inte är något problem eftersom gästerna ändå knappt ser oss utan mest tittar på pluttarna…
…som i sin tur tittar nyfiket tillbaka.
I år delade vi upp julbordet och körde sill till lunch och varmt till kvällsmiddag istället för allt på en gång, och fick således en julafton fri från paltkoma.
Pluttarnas julbord var lite mer spartanskt.
Zoey hos farmor.
Zelda hos farfar.
Farfar hos Zoey och Zelda.
Underbart annorlunda stuk framför Kalle Anka i år.
Det får räcka. Ta hand om dig, tomten! Vi hörs nästa år!
PS. Om jag redan nu kan önska mig något annat till nästa jul som inte heller är prylar, så skulle det vara att bli av med min tinnitus och hyperakusi som gör att en del barnskrik känns som knivar i huvudet, samt mina musarmsbesvär som jag har från axel till handled i båda armarna och som gör det svårt att bära pluttarna en längre stund. Dessa aber gör det lite svårt att vara den pappa jag vill vara. Tack på förhand!
Det är nog rätt normalt att det första man gör när man kommer hem från arbetsdagen är att ta av sig ytterkläderna och gå igenom posten. Så har det varit för mig i många år. Men inte nu längre.
Så fort jag kommer innanför dörren dras jag som en magnet ner på golvet till pluttarnas nivå för frenetiskt gullande och pluttduttande. Oavsett hur mycket jag saknar dem under dagen så inser jag inte riktigt hur mycket förrän jag kommer hem och möts av deras leenden. Oemotståndligt. Hur ska jag kunna säga nej när de ber pappa om saker i framtiden??
När euforin lugnat sig efter en riklig dos gullande inser man hur obekvämt det egentligen är att kräla på golvet i jobbkläder så då slippar man ner i nåt mer komfortabelt. Läs joggingbyxor och t-shirt och se bild (stackars Stina får alltså fortfarande knappt se mig i annat än joggingbyxor och t-shirt ). Och sen är man i princip fast på golvet tills det är dags att natta pluttarna. Det känns lite som man ska kompensera de 8 timmar man varit borta under de 2 timmar som återstår innan läggdags.
Jag är inte helt okej med det här. Dvs att pappan är den där snubben som dyker upp en stund innan läggdags samt är med på helger. Jag är ärligt talat lite orolig för hur det ska påverka pluttarnas förhållande till Stina vs mig. Än om jag bara jobbar deltid. Tycker mig redan ana små skillnader mot när jag gick hemma hela tiden. Då lärde jag mig att pappan KAN vara lika nära barnen som mamman om man bara vill, och de som påstår annat har bara inte försökt tillräckligt, men det förutsätter nog att båda faktiskt är lika mycket hemma (och lika engagerade!). Och med tvillingar skulle helst båda vara hemma hela tiden första året eller så. Men hur många har möjlighet till det?
Jaja. Vi får se hur det går. Återkommer säkert till det i nåt framtida blogginlägg.
För övrigt blidde det inget bloggande i helgen för den energi man hade över efter pluttduttande gick åt till julpyntande. Blev en lite mindre gran i år och annan placering med hänsyn till var vi rallar runt pluttarnas spjälsängslekhage. Och detta skriver jag bara för att ha en ursäkt att peta in en animerad gif av vår tindrande julgran (som inte alls tindrar sådär i verkligheten).
I fjol lade vi 600 spänn på gran och återanvände julgranskulor från tidigare år. I år köpte vi julgran för 99 kr på Netonnet (äkta, inte plast) vilket skulle kunna ha varit ett kap om det inte vore för att vi råkade köpa julgranskulor i glas för 500 spänn. Summan av laster är konstant.
Vi var iväg och rekade bilbarnstolar idag och blev matta i pannan av alla beslutsparametrar att ta ställning till så det blev istället att vi yrslade runt planlöst i butiken och köpte typ ingenting vilket kostade 722 kr…
Zoey sov genom hela äventyret men Zelda var vaken och nyfiken så jag passade på att testa hur det klädde henne att sitta i olika typer av stolar… så här såg det ut:
Jag tycker det klär henne rätt okej, speciellt mtp hennes dress code för övrigt och att hon inte ens kan sitta själv ännu…